Åsa Delblanc: Vem ser det osynliga barnet? – Förskolans norm om det sociala barnet exkluderar de tysta

Alla barns rätt att vara sig själva och finna en trygg miljö i skola och förskola skall vara en hörnsten i skolans värld. Men det är inte alltid gå enkelt som det låter. I veckans inlägg argumenterar Åsa Delblanc för risken med att ensidigt betona barns sociala sidor då det riskerar att skapa en allt för snäv norm för det normala och önskvärda barnet. 

I Tove Janssons bok Det osynliga barnet möter vi Ninni, en flicka som blivit osynlig på grund av att hon aldrig fått vara sig själv. Ninnis tystnad och försvinnande blir en bild av vad som sker när ett barn inte får utrymme att vara den man är, när omgivningens krav och brist på förståelse tränger bort barnets egen röst och närvaro. Hos Muminfamiljen får Ninni långsamt tillbaka sin synlighet genom att accepteras och respekteras precis som hon är.

Janssons berättelse påminner oss om vad som kan ske när normer kring vad som är ”rätt” sätt att vara barn får styra, och hur de barn som inte lever upp till dessa ideal riskerar att försvinna i vår medvetenhet – att bli osynliga.

I förskolans läroplan (Lpfö 18) presenteras en bild av barnet som en social och deltagande individ, en bild som framställs som både eftersträvansvärd och naturlig. Läroplanens fokus på samspel, kommunikation och social interaktion innebär en förväntan om att barn ska vara sociala, vilket i sin tur osynliggör de barn som av olika skäl inte uttrycker sig genom socialt samspel. Här blir alltså barnet osynligt enbart i läroplanen, medan det i förskolans praktik får en annan typ av synlighet, en negativ sådan, där barnet istället riskerar att ses som problematiskt för att det avviker från normen om det sociala barnet.

Normer och makt: Judith Butlers perspektiv

Judith Butler (2007) beskriver normer som performativa och reproducerande – de skapas genom upprepade handlingar som verkar som om de är naturliga och självklara, men som egentligen är konstruerade. Butler menar att normer utövar makt genom att framställa vissa egenskaper som ”normala” och andra som avvikande. När en norm upprättas i samhället, skapas därmed också ett ”normalitetens” fält där vissa handlingar och beteenden är legitima, medan andra marginaliseras. Normer är inte neutrala utan bär på makt och skapar i sig ett slags osynligt tvång att anpassa sig.

I förskolans läroplan kan vi tydligt se hur en viss typ av barn – det sociala och samarbetsvilliga barnet – lyfts fram som eftersträvansvärt. Det barn som inte passar in i detta ideal osynliggörs genom att läroplanen inte i samma grad erbjuder strukturer för att inkludera eller stödja barn som har andra sätt att vara och lära. Normen om det sociala barnet har alltså en performativ effekt: den skapar ett ideal som barn förväntas eftersträva, samtidigt som den utesluter de barn som inte identifierar sig med detta sociala ideal.

Det sociala barnets norm i läroplanen

Läroplanen beskriver ett barn som inte bara är redo för socialt samspel, utan som också har en naturlig drivkraft att delta, samarbeta och hantera sociala konflikter. Till exempel framhävs att ”Förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla sin förmåga att fungera enskilt och i grupp, samarbeta, hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt att ta ansvar för gemensamma regler” (Lpfö 18). Detta citat visar hur förmågor kopplade till samspel, kommunikation och gemensamhet lyfts fram som centrala för barnets utveckling. I denna formulering ryms en förväntan om att alla barn bör kunna och vilja anpassa sig till en grupp och fungera tillsammans med andra.

En annan passage betonar vikten av att utveckla social kompetens och förmåga att hantera konflikter: ”Alla barn ska ges möjlighet att delta i gemensamma lekar utifrån sina förutsättningar och sin förmåga.” Här framträder en underliggande norm om att barn som deltar i gemensam lek ses som det önskvärda idealet. Lek och social interaktion blir inte bara en valmöjlighet utan ett förväntat beteende. Genom dessa formuleringar skapas en norm om att barn ska vara sociala för att passa in i förskolans ramar.

Det osynliga barnet: Barn som inte uppfyller den sociala normen

I Butlers teori om normer framträder en central insikt: normer skapar exkludering, inte bara genom att säga vad som inte är tillåtet, utan genom att osynliggöra de som inte uppfyller normen. Detta är också tydligt i läroplanens beskrivning av barnet som en naturligt social varelse. De barn som är mindre sociala eller som föredrar att arbeta självständigt riskerar att osynliggöras, eftersom de inte passar in i normen om det sociala barnet. Läroplanen betonar visserligen att stöd behövs för barn som behöver hjälp med att utvecklas, men det finns ingen uttrycklig struktur för att erkänna barn som inte primärt uttrycker sitt lärande och sin utveckling genom sociala interaktioner.

Barn som till exempel finner större glädje i individuella aktiviteter, som uppskattar tystnad eller som lär sig genom självständigt utforskande, faller utanför det performativa idealet. Läroplanens brist på stöd för dessa barn innebär att de marginaliseras i det pedagogiska sammanhanget. När lärandemål och aktiviteter utformas utifrån sociala normer förlorar dessa barn sina egna vägar till lärande. Butler skulle beskriva detta som att normen för barnet är performativt skapad på ett sätt som utesluter de individer som inte uppfyller normen. Det är ett exempel på hur makt kan verka genom att osynliggöra de som inte passar in.

Förväntningens makt och performativitet

Genom att repetera idealet om det sociala barnet i läroplanens formuleringar skapas ett implicit krav på att alla barn ska sträva efter att uppfylla denna norm. Dessa formuleringar fungerar performativt genom att de inte bara beskriver ett ideal, utan skapar förväntningar som omsätts i förskolans vardag. Barnen lär sig att deras värde delvis bestäms av deras förmåga att anpassa sig till sociala strukturer och normer. För barn som inte kan eller vill anpassa sig till dessa förväntningar, blir förskolans miljö potentiellt alienerande och exkluderande. Med Butlers teori om normer kan vi förstå att normer aldrig är oskyldiga. De skapar verkligheter som får konsekvenser för de barn som inte kan eller vill anpassa sig. Genom att erkänna detta blir det möjligt att reflektera över och ompröva hur vi skapar utrymme för barn som fungerar utanför den sociala normen och därmed öppna upp för ett mer inkluderande och mångfaldigt synsätt på barns utveckling och lärande.

Åsa Delblanc fil. Doktor i pedagogik

Referenser

Butler, J. (2007). Genustrubbel: feminism och identitetens subversion. Daidalos.

Jansson, T. (2008). Det osynliga barnet och andra berättelser. Alfabeta.

Skolverket (2018). Läroplan för förskolan.