Arne Engström: Betygsutredningens akilleshäl

De nya förslagen om betygssystemets egenskaper och struktur har fallit mellan stolarna i debatten där huvudfokuset har legat på utredningarna om nya läroplanen och lärarutbildningen. Arne Engström pekar på några centrala svagheter i den nya betygsutredningen i dagens inlägg (red).

På 1930-talet pågick en intensiv diskussion om antagning till realskolan som dittills skett genom prövning. Skulle man kunna använda folkskolebetygen som instrument för detta? Problemet var de stora skillnaderna mellan olika lärares betygssättning. Frits Wigforss, lektor vid Rostad folkskoleseminarium i Kalmar, hade påbörjat ett utvecklingsarbete som mynnade ut i de så kallade Rostadsproven. För att komma till rätta med ”betygseländet” föreslog Wigforss antagning till realskolan på basis av standardiserade betyg. För detta skulle Rostadsproven användas. En stark läraropinion krävde objektiva kontrollinstrument vid betygssättningen med hänvisning till Wigforss arbete. En försöksverksamhet inleddes och Wigforss beskrev hur det kunde användas nationellt. Nu blev det inte så. Wigforss blev senare upphovsman till den relativa betygsskalan. Resten är, som man brukar säga, historia.

Nu har betygsutredningen lagt förslag till ett nytt betygssystem. Utredaren, nationalekonomen Magnus Henrekson, har presenterat en diger lunta på långt över 1000 sidor och det kan vara bra att ha 1930-talets diskussion i minnet när man läser förslaget. Ledarsidorna på de stora tidningarna är övertygande om att vi nu äntligen ska få ett hållbart betygssystem i svensk skola.

Förslaget ska skapa ett likvärdigt betygssystem och få bukt med den utbredda betygsinflationen. Allt för många elever får det högsta betyget A och det i för många ämnen. Elever som inte har klarat grundskolans kunskapskrav får ändå ett E i betyg.

Enligt utredaren ska lärarna fortsätta att sätta betyg. Digitala nationella slutprov, som rättas externt, införs i åk 9. 70% av elevernas meritvärde ska baseras på lärares betygssättning. 30% ska baseras på de nationella slutproven. Mycket förenklat, så ska resultatet på slutproven användas för att kalibrera lärarnas betygssättning och göra meritvärdena likvärdiga.

Det är denna sistnämnda del som utgör förslagets akilleshäl, vilket gör mig tveksam till det. Mer om detta nedan. Jag kommer också att kommentera hur förslaget hanterar elever med låga prestationer (i matematik).

Kan vi i förväg veta vilken effekt en föreslagen utbildningsreform kommer att få? Nej, självklart inte. Vad vi kan göra är att formulera förhoppningar eller farhågor beroende på hur vi läser förslaget. Reformer får inte sällan negativa effekter på verksamheten som inte har avsetts av beslutsfattarna.

Betygsutredningen har, som ovan nämnts, en uppenbar svaghet, något som utredaren är väl medveten om. Den modell, så kallad meritvärdeskalibrering, som utredaren har valt, är svår att förstå. Det är ett dilemma, medger utredaren, eftersom det krävs hög legitimitet för betygssystemet för att elever och avnämare ska acceptera modellen över tid. De nya digitala nationella slutproven ska fungera som korrektiv för de betyg som har satts av lärare, så att meritvärdena blir likvärdiga. Besked om det slutliga meritvärdet kommer att skickas ut direkt till eleverna under sommaren.

Om det nya betygssystemet kommer att fungera som det är tänkt, kommer effekterna att bli tydliga. Meritvärdeskalibreringen kommer att justera meritvärdena nedåt för en icke ringa andel av eleverna. Kommer drabbade lärare och elever att uppfatta det som rättvist? Modellen är måhända tekniskt elegant, men icke transparent.

En förutsättning för det nya betygsystemet är, externt rättade, digitala nationella slutprov. Med tanke på att skolverkets arbete med att digitalisera de nuvarande nationella proven har havererat, är utredarens tilltro till att skolverket ska lyckas med de nya digitala slutproven, med förlov sagt, en aning naiv. 7 års arbete och 700 miljoner slutar med vad som mest liknar ett västgötaklimax. Utan fungerande digitala slutprov sjunker betygsförslaget ihop som en misslyckad sufflé.

Utredaren föreslår en 10-gradig betygsskala där 1 är lägsta och 10 det högsta betyget. Kriterierna för betygen 1–3 är mindre än godtagbara kunskaper. Betyget icke godkänd slopas alltså. För att bli behörig till ett nationellt program på gymnasieskolan krävs ett meritvärde på minst 4.

Utredaren räknar med att 8–10% av eleverna inte kommer att bli behöriga till ett nationellt program. Som jämförelse var det våren 2024 drygt 16% av eleverna som inte var behöriga till ett nationellt yrkesprogram. Skillnaderna mellan olika skolor och kommuner är mycket stora. Dysfunktionella skolor hittar man i utsatta områden samt i mindre landsbygdskommuner där 30–40% av en årskull kan sakna gymnasiebehörighet.

Det är framför allt matematikämnet som eleverna har svårt att klara. På det nationella provet i matematik var det våren 2024 nästan 15% som inte blev godkända av dem som deltog. Notera att drygt 10% av eleverna inte deltog i provet. Utredaren skriver att de elever som har låga betyg i matematik kan kompensera detta med högre betyg i andra ämnen så att de kommer upp till ett meritvärde på 4.

För de elever som inte blir behöriga till ett nationellt program föreslås i utredningen ”Fler vägar till arbetslivet”, SOU 2024:74, att nya gymnasiala yrkesutbildningar med mindre av teoretiska inslag skapas. Introduktionsprogrammen, förutom språkintroduktion, har misslyckats och föreslås försvinna.

Ett nytt betygssystem kommer knappast att påverka resultatskillnaderna mellan stad och landsbygd, få ordning på dysfunktionella skolor i utsatta områden eller minska stök och oro i klassrummen. Inte heller kommer förslaget att göra skoltrötta elever mindre skoltrötta, minska avhoppen från gymnasieskolan eller göra att lågpresterande elever lättare klarar skolan. Kort sagt, de flesta av skolans problem kommer att vara kvar och fortsätta att pocka på en lösning.

Mina farhågor är kanske obefogade. Det nya betygssystemet blir måhända framgångsrikt och får en hög legitimitet bland elever och lärare. Om inte, så är vi tillbaka på ruta 1.

Arne Engström, Biträdande professor vid Strömstad akademi