Corrado Matta: Kognitionsvetenskapens och evidensbaseringens förespråkare borde oroa sig för lärarutbildningsutredningens konsekvenser

Evidensbaserade metoder och kognitionsvetenskap som del av lärarutbildningen är självklart kan man anse, men har förespråkarna för evidensbasering och kognitionsvetenskap faktiskt har förstått vad lärarutbildningsutredningen förespråkar konkret. Corrado Matta ser en kraftigt förenklad bild i utredningen som betraktar kognitionsvetenskapen som ett slags redskap för tillämpning. (red.) 

I lärarutbildningsutredningen Ämneskunskaper och lärarskicklighet– en reformerad lärarutbildning läggs stor betoning på kognitionsvetenskap. Det har väckt en livlig diskussion som framför allt har kretsat kring en fråga: ”är kognitionsvetenskap relevant för lärarutbildningen och lärarprofessionen?” Flera har argumenterat för att kognitionsvetenskapen har en central relevans för lärarprofessionen, medan andra har ifrågasatt detsamma. Diskussionen har också handlat om vikten om evidensbaserad pedagogisk praktik och hur den reformerade lärarutbildningen kan bidra till evidensbaseringen.

Ur mitt perspektiv, som filosof inriktad mot lärares beslutsfattande, är kognitionsvetenskapens relevans för lärarutbildningen en icke-fråga. Kunskap om de kognitiva mekanismer som driver lärandeprocesser har en solklar och central betydelse för lärarutbildningen. Utredningen presenterar en princip som i grunden är sund: om vi ska diskutera arbetssätt inom lärarutbildningen i relation till elevers lärande måste dessa arbetssätt stödjas av robust evidens som borgar för att arbetssätten har den önskade effekten.

Men dessvärre kommer alla som förväntar sig att den reformerade lärarutbildningen leder till en evidensbaserad skolpraktik bli besvikna. Utredningen missar nämligen en väsentlig princip för evidensbaseringen – lärarens förmåga att fatta professionella beslut grundat på kunskap om hur och varför en metod fungerar. Kognitionsvetenskapen riskerar därmed att reduceras till en metodiklära, vilket innebär en stor risk för att utbildningen varken blir evidensbaserad eller kognitionsvetenskapligt grundad.

Evidensbaserad praktik kräver nämligen mer än att bara kunna tillämpa en rad evidensbaserade metoder. Socialstyrelsen har, med utgångspunkt i Sacketts klassiska definition, beskrivit evidensbasering som ”en noggrann, öppet redovisad och omdömesgill användning av den för tillfället bästa evidensen för beslutsfattande om åtgärder (insatser, metoder) till enskilda personer, kompletterad med professionell expertis och den berörda personens situation och önskemål” (Sundell m.fl., 2008). Det är alltså något helt annat än att bara tillämpa utvalda metoder. Precis som Fälth och Haake skriver är lärarens omdöme centralt för den evidensbaserade praktiken. Problemet är att utredningen föreslår en lärarutbildning där utveckling av omdöme och förmåga att fatta professionella beslut försvinner.

Förslaget i utredningen innebär att lärarstudenter serveras ett antal evidensbaserade metoder utan att tränas i förmågan att fatta egna beslut kring dessa metoder. För att utveckla sådana förmågor krävs nämligen två typer av teoretiska kunskaper som utredningen helt negligerar.

För att kunna fatta omdömesgilla beslut behöver lärarstudenter utveckla förståelse för att varje effekt har en viss varians, och att inget arbetssätt i skolan kan vara lika effektivt för alla elever. Denna typ av förståelse kräver teoretisk kunskap om de underliggande mekanismerna för en effektiv pedagogisk intervention. Med andra ord, för en lärarstudent är det inte bara viktigt att veta att Phonics har en dokumenterad effekt på språkutveckling, utan också hur Phonics kan generera denna effekt. Denna kunskap om mekanismer kan grunda förmågan hos den blivande läraren att bedöma under vilka omständigheter ett generellt effektivt arbetssätt kan förlora sin effektstyrka. En lärare som går utredningens lärarutbildning vet vad som fungerar, men en lärare som kan arbeta evidensbaserat vet när effektiva arbetsmetoder slutar fungera.

Utöver kunskap om mekanismer kräver ett professionellt beslutsfattande fördjupad förståelse av vad som utgör ett rationellt beslut. Denna förståelse kan endast utvecklas genom kunskap om beslutsteorier, det vill säga om olika principer att värdera utfall utifrån normativa målsystem (etiska, sociala, och lärandemål) och sammanväga dessa med empirisk kunskap om effekter och mekanismer. Detta innebär ett behov av ytterligare djupgående teoretisk kunskap från olika områden. Från kognitionsvetenskapen och filosofin kan vi hämta kunskap om vad rationellt beslutsfattande innebär. Etiken behöver bidra med kunskap om hur vi kan väga och jämföra olika normativa mål mot varandra. Och från didaktiken behöver vi hämta kunskap om hur pedagogiskt innehåll och arbetssätt kan kontextualiseras.

Utredningen verkar föreslå det motsatta: den berövar kognitionsvetenskapen från ett av dess mest intressanta bidrag till lärarprofessionen – den teoretiska kunskapen om kognitiva mekanismer och beslutsteorier, den ignorerar etiken helt och hållet, samtidigt som den föreslår att vetenskapsteori och allmändidaktik helt tas bort från lärarutbildningen. Bingo!

Kanhända tänker mina kollegor som förespråkar utredningens förslag att vi får ta teorin när vi går igenom metodiken. Tyvärr är utredningen mycket tydlig i att teoretiska inslag ska minimeras och fokus ska läggas på att presentera en rad evidensstödda arbetssätt. Även den mest välvilliga tolkningen av utredningen kan inte påstå något annat.

Varken evidensbasering eller kognitionsvetenskap kan reduceras till metodmanualer. Förespråkare av evidensbaserad skolpraktik och en kognitionsvetenskapligt grundad lärarprofession bör därför vara djupt oroliga över det som föreslås i utredningen.

Corrado Matta, Lektor vid institutionen för pedagogik, Linnéuniversitetet.

Referenser

Sundell, K., Brännström, L., Larsson, U., & Marklund, K. (2008). På väg mot en evidensbaserad praktik. IMS/Socialstyrelsen, Stockholm.