Gunnlaugur Magnússon: Liberalernas trovärdighet och reformglädje

Det pågår stora och omfattande reformer på skolområdet, från förskolan till den högre utbildningen, och de verkar i första hand drivas utifrån Liberalernas utbildningspolitiska agenda. Förutom att Liberalerna således ges disproportionerlig makt sett till deras väljarstöd är de ovanligt tysta om rötterna till de problem de avser att ordna – det vill säga Liberalernas egna tidigare utbildningsreformer. Gunnlaugur Magnússon resonerar om anledningarna till detta i dagens inlägg. (red.)

Liberalerna har ett högt tonläge i utbildningspolitiken, inte minst gentemot det de utmålar som tidigare experiment i skolan. Både utbildningsministern och skolministern har gjort flera kraftigt formulerade utspel i media, såväl genom debattartiklar och intervjuer som genom kommentarer i diverse kanaler. Å ena sidan pekar de på problem inom skolan och reagerar på dessa med olika grader av indignation. Å andra sidan torgför de sin handlingskraft genom medveten marknadsföring av en rejäl blandning idéer och lösningar. De sistnämnda existerar i sin tur i flera olika former. Dels finns det skarpa förslag för riksdagen, dels bidras det med hundratals miljoner till den redan existerande miljardsektorn av riktade statsbidrag. Till slut pågår ett dussintal statliga utredningar (förutom det halvdussin som redan rapporterats till regeringen).

En närmare granskning av regeringens utredningar klargör att regeringen förbereder omfattande ändringar på skolområdet, även om det är möjligt att inte alla utredningar kommer leda till skarpa förslag. Utredningar har nämligen lanserats som berör förskolan, grundskolan och gymnasieskolan och högre utbildningen. Om läroplaner, betygssystem och elevhälsa, om trygghet, administration och skolans finansiering samt om personalens arbetssituation och lärarutbildningarna. Det finns till och med nygamla förslag om omorganisering av högre utbildningens relation till staten.

Liberalerna som kan ses som regeringens skolpolitiska arm har på många sätt och vis uppmärksammat att de förbereder många olika ändringar på skolsystemet. Men jag undrar om folk andra än de mest insatta i skolpolitikens virrvarr och vändningar inser just hur många och omfattande reformer som är på agendan?

Faktum är att vi får gå tillbaka till Jan Björklunds tid som Folkpartiets utbildningsminister för att hitta motsvarande mängd reformer av lika ingripande karaktär. Då var det politiska budskapet mer uttalat dock, skolsystemet skulle ändras från grunden upp och tidigare skolpolitik skrotas. Jan Björklund beskrev sina ansträngningar med metaforen att här skulle en atlantångare vändas och det skulle både bli smärtsamt och ta lång tid.

Innan Björklunds stora reformpaket är det också svårt att hitta reformpaket av motsvarande storlek i utbildningssystemet – det vill säga om man inte går tillbaka till 1990-talets stora reformer av skolan som drevs igenom dels genom Socialdemokraternas kommunalisering och dels genom högerregeringens efterföljande läroplansreformer, ändringar i den högre utbildningen, införande av målstyrning, nytt betygssystem, och marknadsstyrningen inklusive friskolereformen och skolvalsreformen. Som av en tillfällighet var Folkpartiet – numera Liberalerna – även inblandat i det reformpaketet.

Därför uppstår vissa frågor om Liberalernas uttalanden om alla experiment de ska avsluta. Hur ofta kan de vända sig emot sina egna tidigare lösningar på diverse problem utan att deras trovärdighet som Sveriges skolparti urholkas?

Vi kan ta listan över de pågående utredningarna på utbildningsområdet som exempel, man behöver inte göra en särskilt noggrann läsning för att inse att väldigt många av de experiment Liberalerna tänker avsluta har sina rötter i Liberalernas/Folkpartiets tidigare reformpaket på skolområdet. Här kan elevhälsan, betygssystemet, läroplanerna, lärarutbildningarna, administrationsfrågan, och säkerhets- och trygghetsfrågor nämnas som exempel på problem Liberalerna har redan har ”ordnat” genom tidigare folkpartistiska reformer. Läroplansreformer har de dessutom fixat flera gånger om. Det björklundska arvet är dessutom tydligt i det skolpolitiska programmet, i form av återbrukade favoritfrågor från tidiga 2000 talet.

I skoldebatten går även att spåra den folkpartistiska favoritförklaringen till skolans problem sedan– Socialdemokraterna. Nu, precis som under Alliansregeringens tid, ska det vara den socialdemokratiska skolpolitiken som ska ha lett till de problem man identifierat, och detta gäller såväl den svenska flumskolan lärarutbildningar som läroplanen. Visst kan Socialdemokraternas beskyllas för mycket. Förutom den katastrofala kommunaliseringen och höjningen av friskolornas skolpeng till samma nivå som kommunala skolors har de inte levererat en politik som tagit skolans problem på allvar. Dessutom är den oppositionens utbildningspolitiken med få undantag väldigt osynlig – till den grad att det går att anta att den inte finns. Här kan det faktum att Socialdemokraterna i huvudsak följt den inslagna borgerliga skolpolitiska vägen även nämnas som exempel på otillräcklig skolpolitisk opposition.

Jag undrar ändå varför inte Liberalerna, som nog måste anses i behov av bra marknadsföring kring sin politiska handlingskraft trots sitt minimala väljarstöd, inte pratar högre om sina reformer som ett paket som ska omforma hela skolsystemet igen – som till exempel Björklund så gärna gjorde? De verkar ha valt vägen att diskutera de olika insatserna särskilt från varandra och försöker på så sätt visa politisk handlingskraft på flera områden utan att framhäva reformernas omfattande helhet.

Eventuellt avslöjar denna marknadsföringsstrategi en viss självinsikt. Liberalerna inser möjligen att de ”räddat” skolsystemet flera gånger tidigare men att resultatet alltid kallat på nya stora reformpaket 10 – 15 år senare, legitimerade med katastrofrubriker om skolans haveri. Kan det hända att Liberalerna inser att deras politiska trovärdighet på skolområdet grundas på att folk glömt detta faktum och väljer därför att inte själva ta upp det.

Med tanke på hur stora ändringar vi står framför på skolområdet åtar jag mig gärna att påminna om det och önska efter en mer synlig och seriös oppositionell utbildningspolitik.