Jenni Nilsson, Mimmi Örberg & Anna Brunner Cederlund: Replik på ”Just därför kan det ”omätbara” behöva mätas”

Vad är det mätbara och vad är omätbart i förskolans arbete? Och ska vi verkligen försöka få grepp om det omätbara med nya redskap snarare än ställa oss kritiska till mätningen i sig? Idag publicerar Skola och Samhälle en Jenni Nilssons, Mimmi Örbergs och Anna Brunner Cederlunds replik på en debattartikel som publicerades här de 13 januari med 22 signaturer, Just därför kan det ”omätbara” behöva mätas. Slutrepliken publiceras även idag (red).

Frankenberg m. fl. argumenterar för vikten av mellanmänskliga relationer för förskolans kvalitet och menar att det är just därför det ”omätbara” kan behöva mätningar.  Vi håller med om mellanmänskliga relationers avgörande betydelse, men vill utmana mätningens dominerande position i talet om kvalitet inom välfärden. Därför behövs andra sätt att viktiggöra det mellanmänskliga. Ett systemfel kan inte lagas med systemets verktyg, för att löst låna Audre Lordes (1984) uttryck.

Frankenberg m.fl. lyfter fram viktiga frågor om uppvärdering av det mellanmänskliga mötet och värdering av det omätbara. Utifrån det vill vi rikta blicken mot förskolans kärnuppdrag; omsorg, utveckling och lärande, som ska bilda en helhet i arbetet. Dessa tre delar ska inte rangordnas, men emellanåt beskrivs förskolans uppdrag endast handla om utveckling och lärande vilket gör omsorgen till ett underordnat medel, snarare än ett syfte i sig. Omsorg som förhållningssätt är en av de aspekter som vi menar inte går att förvandla till siffror och frågan är om vi ändå ska försöka? Eller ska vi snarare hitta andra sätt att förstå utbildningens uppdrag, och se mätning som endast ett av flera verktyg i förbättring av barnens förskolevardag?  För att undersöka vilka förutsättningar som skapas för den goda förskolevardagen finns det förstås aspekter som går att mäta, jämföra, analysera och följa upp. Ändå behövs en medvetenhet om mätningens begränsningar, både gällande vilka delar av utbildningens breda uppdrag (jmfr Nilholm 2021) som går att mäta, och vad mätningar kan säga oss.  Mätning i sig behöver inte vara hotfullt men det är otillräckligt. Det kan bli hotfullt om det tillåts bli allena rådande.

Vi delar författarnas bild av att förändringar behövs, men vi tror inte lösningen ligger i att försöka mäta det omätbara. Snarare behöver vi söka oss bortom mätningar som dominerande system, och bortom ett kvalitetsspråk där begrepp importerats från näringslivet.  Att tala om förskolans uppdrag i termer av att säkerställa och optimera gör att vi luras till att tro att det går att ”kvalitetssäkra” en mellanmänsklig verksamhet. Eftersom människors behov, känslor, och handlingar inte går att förutsäga eller styra, kan utbildningen inte standardiseras till praktiker som kommer att fungera i alla situationer och barngrupper. De oändliga nätverk av relationer som förskolans personal dagligen navigerar i förutsätter att det finns en tillit till deras professionella omdöme och förmåga, samt deras vilja att göra sitt yttersta. Det förutsätter att vi förlikar oss med att det finns aspekter av utbildningens breda uppdrag som inte kan synliggöras varken med bild, siffror, eller ord. Det kan exempelvis handla om aspekter som känslomässigt engagemang, gemenskap och empati, centrala delar av en god utbildning som endast de som är en del av det mellanmänskliga mötet kan veta om, känna och påverkas av.  Dessa aspekter har en central plats i kärnuppdraget. För att de också ska ha en central plats i talet om förutsättningar och resurser behövs andra sätt att tala som inte kretsar kring mätbarhet.  All mätning är inte irrelevant, men vi efterfrågar en acceptans av dess ofullkomlighet.

Något som kan leda till yrkesverksammas känsla av otillräcklighet och stress som Frankenberg m. fl.  beskriver, är jakten på synliggörandet av det som inte går att fånga i en bild, en lärlogg eller en kvalitetsrapport.  Vi menar att utöver att mäta ”rätt” saker behövs även ett aktivt avståndstagande från att försöka mäta fenomen som omsorg, relationer och känslan av meningsfullhet. För detta behövs tillit, dialog och mellanmänskliga möten; dialog om hur olika aspekter i förskolans kärnuppdrag bildar en helhet som jämbördiga delar, tillit till professionens omdöme om behov av förutsättningar och tillit till det upplevda, det som känns. Politisk styrning behöver då använda sig av andra metoder än mätningar för att fånga upp behov av förutsättningar för en god utbildning i förskolan.  Sådana metoder kan handla om studiebesök och dialoger, där utgångspunkt explicit tas i hela det breda uppdraget.  Att tillit manifesteras på olika sätt i kommunikation om och med de som arbetar inom välfärden är en bredare fråga än endast relationen mellan den politiska styrning och de yrkesverksamma.  Bo Rothstein (2023) beskriver hur tillit till samhällets institutioner och medmänniskor hänger samman med goda levnadsvillkor i samhället. Tillit kan därmed ses som demokratins grundbult. Utöver att tillit till professionen och dess möjlighet till autonomi minskas, riskerar mätbarhet som dominerande riktmärke leda till en försvagad förståelse för förskolans breda uppdrag.

Vi håller med Frankenberg m. fl. om vikten av att förstärka förskolans vetenskapliga grund. Det bör ske genom att belysa mångsidigheten i vetenskapligt grundad kunskap, vad evidens kan innebära i en mellanmänsklig praktik, samt genom att vidga synen på vad som ses som legitim kunskap och forskning om, för och med förskolan. Vår erfarenhet som utbildare, förskollärare och forskare är att teoretiska och filosofiska studier, som ibland tenderar att hamna i skuggan av mer empirisk forskning i talet om vetenskaplig grund och evidens, erbjuder värdefulla tankeredskap och inspirationskällor i professionsutveckling och som stöd i det kollegiala handlandet. Hur kan Arendts syn på utbildningen som kärlek till barnet och till världen (1958) förstås i relation till förskolans arbete?  Vad menar Dewey (1937) med sin beskrivning av demokratin som en livsföring? Att ta del av filosofi och teorier kan möjliggöra flera sätt att förstå förskolans uppdrag. Det kan bjuda in till användning av andra begrepp och bidra till ett förändrat språkbruk. Dessa perspektiv och begrepp kan stödja en förflyttning från dikotomin mellan det mätbara och omätbara, och ett språkbruk där förskolans breda uppdrag kan ges utrymme och uppvärderas. Vi menar att för att forma en god förskolevardag för varje barn behövs flera verktyg, flera ord än näringslivets och flera vetenskapliga grunder än den empiriska. Vi behöver påminna oss om mätningens möjligheter och begränsningar för att upptäcka flera sätt att tala om det som fungerar och det som är eftersträvansvärt. På så sätt kan utrymme ges för det som är livsviktigt för varje barn att känna; omsorg, tillhörighet, tillit och hopp.  Det som inte kan mätas men som känns.

Jenni Nilsson, doktorand i pedagogik Uppsala universitet

Mimmi Örberg, licentiand i pedagogik Uppsala universitet

Anna Brunner Cederlund, projektkoordinator Forum för skolsamverkan Uppsala universitet

Referenser:

Arendt, Hanna (1958). Kris i uppfostran

Lorde, Audre (1984). The master’s tools will never dismantle the master’s house

Dewey, John (1937). Demokratin och skolans organisation

Nilholm, Claes (2021). Skolans breda uppdrag

Rothstein, Bo (2023). Grundbulten.  Tillit och visionen om en liberal socialism