Oscar Björk: Frågan om vad som fungerar i klassrummen kräver fler nyanser

Skoldebatten har till stor del flyttat in på opinionssidorna i rikstäckande media. Intressant nog verkar den även ha fått kliva in på den journalistiska sidorna, i form av rapportering. Oscar Björk problematiserar här en relativt ny rapportering från Dagens Nyheter och resonerar kring behovet av bättre diskussion om forskning och undervisning (red).

Den senaste i raden artiklar (denna gång i DN) om kognitionsvetenskapens roll i skolan och kopplingen till internationella undersökningar som PIRLS förtjänar en närmare granskning. Artikeln ifråga presenterar en översikt av debatten kring undervisningsmetoder och lyfter fram evidensbaserade ansatser som en motpol till vad som beskrivs som ”flummiga” metoder. Samtidigt görs flera problematiska tolkningar och generaliseringar som behöver diskuteras.

Artikeln, och andra med den, refererar till de svenska PIRLS-resultaten som en indikator på att svenska elevers förmåga att avkoda har försämrats. Detta är en överförenkling. PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study) mäter elevers läsförståelse, snarare än direkt avkodningsförmåga. Läsförståelse är ett komplext fenomen som involverar både tekniska färdigheter som avkodning och kognitiva processer som tolkning och analys av texter. En minskning i läsförståelse kan inte ensidigt tillskrivas brister i avkodning utan att beakta andra faktorer som textutbud, elevers språkliga bakgrund och undervisningspraktiker. Att koppla PIRLS-resultat direkt till behovet av phonics-metoder (olika strategier och metoder för att lära elever avkodning) är därför problematiskt. Det finns visserligen forskning som visar att phonics är effektivt i tidiga stadier av läsinlärning, men att läsa handlar inte enbart om att ljuda ord. Läsning är en social och kulturell praktik, och elevernas möjligheter att utveckla en djupare läsförståelse kräver en bredare ansats som inkluderar arbete med textens innehåll och kontext.

I takt med att evidensbaserad forskning får ökat utrymme inom utbildningsvetenskap och skolforskning, har diskussionerna om dess relevans och tillämpning intensifierats. Som forskare och utbildare på området ser jag med viss oro på hur detta fält dominerar samtalet, vilket inte enbart handlar om en förskjutning av fokus, utan också om vilka konsekvenser det kan få för annan forskning och lärares relation till vetenskap.

Evidensbasering, som ofta hävdas erbjuda tydliga svar på vad som fungerar i klassrummet, har fått närmast monopol på hur vi talar om framgångsrik undervisning. Detta har lett till att andra viktiga perspektiv på språk och lärande riskerar att marginaliseras. Språkande som en komplex, social och kontextuell praktik reduceras lätt till mätbara enheter – en utveckling som jag ser som oroande, särskilt när det gäller barns tidiga skrivande och språkutveckling. Barn bär alltid med sig sin unika bakgrund, sina erfarenheter och sitt eget sätt att utforska världen. Att ignorera denna komplexitet för att tillfredsställa en önskan om mätbarhet är att förringa både barnen och den undervisning de förtjänar.

Det är inte heller som att vi saknar forskning om vad som fungerar i klassrummet. Tvärtom finns det en omfattande kunskapsbas, men mycket av den har inte fått det utrymme den förtjänar. Forskning med kvalitativa angreppssätt eller som lyfter fram elevers egna röster och erfarenheter betraktas inte sällan som mindre värdefull, trots att den ger ovärderliga insikter om undervisningens komplexitet. Att sätta allt fokus på evidensbaserad praktik riskerar att skapa en instrumentell syn på undervisning, där lärande framstår som något linjärt och mekaniskt (och antagligen billigare än att höja finansiering till skolorna).

Forskning om språkutveckling och skrivande – särskilt i tidiga skolår – är ett bra exempel. Perspektiv som betonar språkets roll som en levande och dynamisk resurs för kommunikation och kreativitet riskerar att drunkna i en diskurs som framför allt handlar om hur snabbt och effektivt elever kan nå måluppfyllelse. Denna reduktionistiska syn underminerar de bredare pedagogiska frågorna: Hur skapar vi undervisning som stimulerar elevernas nyfikenhet? Hur förstår vi skrivande som ett uttryck för en mångfald av perspektiv, för identitet och delaktighet i sociala praktiker?

Artikeln i DN förespråkar vidare ökad användning av kognitionsvetenskap i klassrummet och framhåller att detta är en ”gräsrotsrörelse” bland lärare. Samtidigt riskerar en sådan betoning att reducera undervisning till en teknisk process där fokus ligger på vad som är mätbart och direkt kopplat till kognitiv prestation. Men är det verkligen en gräsrotsrörelse? Många av de som främst syns i debatten är inflytelserika personer med stora följarskaror på sociala medier, som dessutom bjudits in att delta i regeringens referensgrupper (se exv. Lärarutbildningsutredningen och läroplansutredningen) och skriver på landets största debattsidor. Detta tyder snarare på en etablerad maktstruktur än en folklig rörelse. För att förstå denna utveckling behöver vi också reflektera över det politiska sammanhanget. Evidensbaserad forskning framstår ofta som objektiv och neutral, men den formas och används i sammanhang som är långt ifrån opolitiska. De praktiker och lösningar som lyfts fram speglar ofta specifika ideologiska prioriteringar, exempelvis ett starkt fokus på mätbarhet och effektivitet.

Denna ensidiga betoning på evidensbasering och kognitionsvetenskaplig mätbarhet riskerar att begränsa lärares professionella autonomi. När lärare uppmanas att följa forskningsbaserade manualer eller “best practices”, finns en risk att deras erfarenheter och professionella omdöme undervärderas. Detta skapar en klyfta mellan forskning och praktik, istället för att bygga broar mellan dessa.

Nej, frågan om vad som fungerar i klassrummen kräver mer av oss än så här. Som forskare och lärarutbildare är det min fasta övertygelse att vi behöver en mångfald av perspektiv inom skolforskning. Vi behöver forskning som både intresserar sig för alla elever som grupp och för det enskilda barnet, forskning som utmanar etablerade normer och sätter ljus på komplexiteten i undervisning och lärande. Bara genom att förena olika perspektiv kan vi skapa en skola där alla elever får möjlighet att utvecklas och delta på sina egna villkor.

Oscar Björk,

Universitetslektor i svenska vid Mälardalens universitet